ärärär kl

Roms historia från Othos död (ad 69) till Konstantin den stores död (337) är en period präglad av stor politisk och social omvandling, som sträcker sig från den romerska kejsartidens tidiga år till en av de mest inflytelserika imperatorerna i romersk historia.

Othos död (ad 69)

Efter kejsar Othos död inleddes en period av osäkerhet och maktkamp känd som det ”år av fyra kejsare”. Efter Othos död kom Galba, Vitellius och slutligen Vespasianus till makten. Denna period präglades av inbördeskrig och instabilitet.

Vespasianus och den Flaviska dynastin (ad 69–96)

Vespasianus, som blev kejsare 69, grundade den Flaviska dynastin. Han stabiliserade imperiet efter inbördeskrigen och initierade flera viktiga byggprojekt, inklusive Colosseum. Hans söner, Titus och Domitianus, fortsatte hans arbete, men Domitianus slutade tragiskt mördad 96. Titus belönades med en triumfbåge på Forum Romanum efter att ha slagit ner judarnas uppror i Palestina år 70 e.Kr. varvid templet förstrördes och de fördrevs från Palestina.

Nerva, Trajanus och Antoninerna (ad 96–192)

Nerva blev kejsare efter Domitianus och inledde en mer stabil och fredlig era. Han introducerade en ny form av kejsarskap, som präglades av samförstånd och mer inkluderande politik. Trajanus, som efterträdde Nerva, utvidgade imperiets territorium till sin största utsträckning och räknas som en av de bästa kejsarna. Denna tid, som ofta kallas ”de fem goda kejsarna”, präglades av fredlig utveckling, ekonomi och kulturell blomstring.

Severanska dynastin (ad 193–235)

Efter att den Flaviska dynastin föll kom den severanska dynastin. Detta var en tid av både militära framgångar och turbulens, med kejsare som Septimius Severus. Under denna tid började romerska arméer få större makt, och det blev vanligare med kejsare som kommit till makten genom militärstyrkor.

Krisperioden (ad 235–284)

Även känd som ”krisen i det tredje århundradet”, präglades denna tid av politiska intriger, ekonomiska problem och invasionshot. Många kejsare mördades, och det var svårt att upprätthålla stabilitet. Rom delades tillfälligt i olika delar av riket, och det uppstod flera kortvariga kejsardömen.

Diocletianus och tetrarkin (ad 284–305)

Diocletianus kom till makten 284 och återställde stabiliteten genom sin tetrarki, där han delade riket i fyra delar som styrdes av olika kejsare. Han genomförde också flera viktiga reformer för att motverka ekonomiska problem och stärka centralmakten.

Konstantin den store (ad 306–337)

Konstantin, som blev kejsare 306, är mest känd för att ha grundat Konstantinopel (nuvarande Istanbul) och etablerat kristendomen som en accepterad religion inom imperiet genom Ediktet i Milano (313). Hans tid präglades av en återförening av riket och en stark betoning på kristendomens roll i det romerska samhället. Han dog 337, och hans död markerade slutet på en viktig och omvälvande period i romersk historia.

Sammanfattningsvis var perioden från Othos död till Konstantin den stores död full av politiska omvälvningar, kulturell utveckling och förändringar i imperial ledarskap, vilket satte grunden för många av de strukturer som fortsatte att påverka Europa i århundraden framöver.