År 1000 stod Bysantinska riket fortfarande starkt, under den makedoniska dynastin. Riket kontrollerade stora delar av östra Medelhavet, Balkan och Mindre Asien. Den bysantinska kulturen och ortodoxa kristendomen blomstrade.

Perioden av nedgång (1025-1081): Efter kejsar Basileios II:s död inleddes en period av intern instabilitet och yttre hot. Svaga kejsare och maktkamper inom aristokratin försvagade centralmakten. Samtidigt ökade hoten från nya fiender:

• Normanderna erövrade södra Italien, som tidigare varit bysantinskt.
• Seljukturkarna besegrade bysantinarna i slaget vid Manzikert 1071, vilket ledde till förlusten av stora delar av Mindre Asien, rikets viktigaste rekryterings- och jordbruksområde. Detta var ett katastrofalt slag som markerade en vändpunkt.

Komnenosdynastin och en tillfällig återhämtning (1081-1185): Under Komnenoskejsarna (Alexios I, Johannes II och Manuel I) upplevde riket en viss återhämtning. De lyckades stoppa normandernas expansion på Balkan och återta delar av Mindre Asien. De sökte också allianser med västliga korsfararstater, vilket dock skulle få komplexa följder. Den bysantinska armén reformerades och ekonomin stabiliserades något. Denna period präglades också av ett ökat kulturellt utbyte med Vesteuropa.

Perioden av sönderfall och latinska kejsardömet (1185-1261): Efter Komnenosdynastin följde en ny period av svagare kejsare och intern splittring. Det fjärde korståget 1204 ledde till den fruktansvärda plundringen av Konstantinopel och upprättandet av det latinska kejsardömet. Bysantinska adelsmän grundade flera mindre grekiska riken i exil, bland annat Nicaea, Epirus och Trebizond.

Återupprättelsen och fortsatt nedgång (1261-1453): År 1261 lyckades det bysantinska riket under ledning av kejsardömet Nicaea återta Konstantinopel. Det återupprättade riket var dock betydligt försvagat och mindre än tidigare. Det fortsatte att kämpa mot yttre hot, främst från osmanerna, serberna och bulgarerna. Interna stridigheter och ekonomiska problem försvagade riket ytterligare.

Under 1300-talet fortsatte osmanerna sin framryckning i Mindre Asien och på Balkan, och Bysantinska riket reducerades gradvis till en liten enklav kring Konstantinopel. Man vädjade om hjälp från Västeuropa, men hjälpen kom sällan och var otillräcklig på grund av religiösa schismer och interna konflikter i väst.

Konstantinopels fall (1453): Den 29 maj 1453 belägrades och erövrades Konstantinopel av den osmanske sultanen Mehmet II. Den sista bysantinske kejsaren, Konstantin XI Palaiologos, dog i striderna. Konstantinopels fall markerade slutet på det Bysantinska riket och innebar en viktig vändpunkt i historien, med stora politiska och kulturella följder för både Öst- och Västeuropa.

Sammanfattningsvis var perioden från 1000 till 1453 en tid av gradvis nedgång för Bysantinska riket, präglad av interna stridigheter, förluster av territorium till nya fiender, en kortare period av återhämtning under Komnenos, följt av sönderfall och slutligen rikets fall med Konstantinopels erövring av osmanerna.