Bysantinska rysligheter del 3:Östroms fall

Nedan följer en sammanfattning av Konstantinopels fall den 29 maj 1453, inklusive några av de mest fängslande historiska detaljerna kring belägringen. Denna händelse markerar ofta slutet på medeltiden och början på den tidigmoderna eran. Huvudsaklig källa är kejsar Konstantins sekreterare Georg Sphranzes som var med under slutstriden och överlevde. Men hans hustru och barn hamnade i ‘Mehmet 2 :s harem och hans son avrättades. Själv blev han friköpt och slog sig ner på ön Korfu och gick i kloster där under namnet Gregorius. Han dog 1478. Hans verk heter ’Chronica minus’.

Sammanfattning av Konstantinopels fall 1453

Konstantinopels fall var kulmen på en 53 dagar lång belägring, ledd av den blott 21-årige osmanske sultanen Mehmed II (”Erövraren”). Staden, huvudstad i det krympande Bysantinska riket (Östrom), hade stått emot belägringar i över tusen år tack vare sina legendariska Theodosianska murar – ett system av dubbla försvarsverk och en torr vallgrav.

1. Slaget om de stora kanonerna

Den mest avgörande faktorn i belägringen var artilleriet, särskilt den gigantiska kanonen känd som ”Basiliskan”.

Det ungerska geniet: Kanonen ritades av en ungersk ingenjör vid namn Urban, som först erbjöd sina tjänster till den bysantinske kejsaren Konstantin XI Palaiologos. Kejsaren hade dock inte råd att betala hans höga pris, varpå Urban gick över till Sultan Mehmed II.
En koloss av brons: Basiliskan var så enorm att den krävde 90 oxar och hundratals man för att transporteras till belägringsplatsen. Den kunde avfyra massiva stenkulor på upp till 500 kg som slog sönder de till synes ogenomträngliga murarna. Dock var den så långsam och krävde så mycket avkylning att den bara kunde avfyra 3–7 skott per dag. Ändå krossade Basiliskan successivt de yttre murarna, även om den själv havererade efter cirka sex veckors bombardemang.

2. Sjöstrider och det ”gående skeppet”

Staden skyddades i norr av Gyllene hornet, en vik som spärrades av med en massiv järnkedja för att hindra fientliga skepp.

Mehmeds genidrag: När den osmanska flottan inte kunde bryta igenom kedjan, beordrade sultanen en häpnadsväckande manöver. Under en enda natt (den 21–22 april) byggde hans soldater en träramp täckt med fett och stockar, och drog 70 osmanska fartyg över land (Galata-kullen) in i Gyllene hornet, bakom den bysantinska kedjan. Detta överraskningsmoment demoraliserade försvararna och tvingade dem att omfördela trupper från landmurarna.

3. Kejsarens sista strid

Kejsar Konstantin XI Palaiologos ledde personligen det underlägsna försvaret, som endast bestod av cirka 7 000 soldater (jämfört med Osmanska rikets uppskattningsvis 60 000–80 000 man).

Det sista talet: Kejsaren höll ett gripande sista tal till sina soldater, i vetskap om att slutet var nära. När osmanerna väl bröt igenom natten till den 29 maj, kastade kejsaren av sig sina kejserliga insignier och ledde en sista motattack vid den utsatta muren, där han stupade tillsammans med sina män. Hans exakta dödsplats och öde är okänt, vilket har gett upphov till legenden om Marmorkejsaren – att han inte dog utan förvandlades till marmor och sover under staden, redo att återvända för att återta den.

4. Hagia Sofias skändning och plundringen

Efter att janitsjarerna (sultanens elitstyrkor) brutit igenom muren vid porten Kerkoporta, strömmade de osmanska trupperna in.

Asyl i Hagia Sofia: Tusentals civila hade sökt skydd i den storslagna kyrkan Hagia Sofia, i tron att dess helighet skulle skydda dem. De osmanska soldaterna bröt sig in, varpå människor våldtogs, dödades och förslavades. Ett ögonvittne till detta är kejsarens sekreterare George Franzes som sökt skydd i Kyrka med sin familj. Hans döttrar fördes till sultanens harem.
Mehmed II:s intåg: Efter tre dagars plundring – den sedvanliga ”segerrätten” – red Mehmed II in i staden. Han red direkt till Hagia Sofia, där han beundrade dess storhet, men beordrade omedelbart att den skulle omvandlas till en moské (vilket den var i nästan 500 år tills den blev ett museum 1934, och åter moské 2020).
Tiden tog slut: En intressant, och för grekerna symbolisk, detalj är att de gamla portarna till Hagia Sofia sägs ha stängts hastigt när den sista mässan hölls inuti. Än idag betraktar många greker tisdagen (dagen då staden föll) som veckans otursdag. Minnet av det bysantinska rikets sista strid och kejsar Konstantins heroiska död vid Romanosporten kom att för framtiden bestämma grekernas livssyn. När deras nationella stad återuppstod på 1820-talet betraktade de alltjämt Konstantinopel som sin ännu inte befriade huvudstad.

5. Konsekvenser för Europa och Renässansen

Konstantinopels fall ledde till dramatiska skiften:

Slutet på en era: Det Bysantinska riket, arvtagaren till Romarriket, upphörde att existera. Konstantinopel blev den nya huvudstaden i det Osmanska riket under namnet Istanbul.
Flykten västerut: Många bysantinska lärda flydde västerut och tog med sig ovärderliga grekiska och romerska manuskript. Denna flykt av kunskap bidrog starkt till att ge energi åt renässansen i Italien och resten av Västeuropa.
Stängda handelsvägar: Osmanska rikets kontroll över de centrala handelsvägarna mellan Europa och Asien tvingade europeiska makter att söka nya vägar till Fjärran Östern, vilket blev en katalysator för Upptäcktsresornas tid.

Innebar det inte att osmanerna obehindrat kunde tränga fram till wien?

Det är en utmärkt och helt relevant fråga! Ja, Konstantinopels fall 1453 innebar i princip att den sista stora barriären mot osmansk expansion i sydöstra Europa hade fallit, vilket gjorde vägen mot Wien betydligt öppnare.

Här är en sammanfattning av kopplingen och varför det dröjde ytterligare cirka 160 år innan den verkliga ”attacken” mot Wien kom:

Från Konstantinopel till Wiens portar

1. Eliminering av Bysans

Bysans hade länge fungerat som en buffertzon mot östliga invasioner. Genom att erövra Konstantinopel 1453 fick det Osmanska riket:

En permanent bas och en ny, strategiskt belägen huvudstad i Europa.
Total kontroll över Bosporen och Dardanellerna, vilket möjliggjorde obehindrad passage av trupper och materiel mellan Asien och Europa.
En massiv psykologisk seger som stärkte sultanens legitimitet och demoraliserade de kristna makterna i väst.

2. Den omedelbara expansionen i Europa

Efter 1453 kunde osmanerna ägna sin fulla militära styrka åt att konsolidera och expandera sina europeiska territorier. Deras expansionsriktning blev omedelbart inriktad mot Centraleuropa:

Balkan föll: Serbien, Bosnien, Albanien och Grekland (Morea) föll under osmansk kontroll under de följande decennierna.
Ungern hotades: Den stora konfrontationen stod mot Kungariket Ungern, som då fungerade som Europas viktigaste försvarslinje mot osmanerna.

3. Slaget vid Mohács och vägen till Wien (1529)

Den direkta vägen till Wien öppnades i praktiken efter slaget vid Mohács 1526.

I detta slag krossade den osmanske sultanen Süleyman I ”den store” den ungerska armén och dödade deras kung, Ludvig II. Ungern splittrades därefter, och en stor del av landet blev osmanskt.
Detta eliminerade den sista stora militära bufferten mellan det Osmanska riket och det Habsburgska riket (som styrde över Österrike).

Det var först tre år senare, 1529, som den osmanska armén trängde obehindrat fram till Wien för första gången, och inledde den första belägringen av staden.

Varför dröjde det 160 år till det stora slaget?

Även om vägen var öppen, var det inte en omedelbar marsch till Wien:

Logistik: Att flytta och försörja en jättearmé med artilleri från Konstantinopel ända till Wien var en kolossal logistisk utmaning som krävde långa förberedelser.
Mindre stater: Osmanerna var tvungna att erövra och säkra ett antal mindre stater och fästningar på Balkan och i Ungern för att säkra sina försörjningslinjer.
Habsburgs motstånd: Habsburgarna var en formidabel motståndare som kontinuerligt stred mot osmanerna i Ungern, vilket fördröjde det slutliga anfallet mot Wien.

Slutligen kan man säga att Konstantinopels fall satte igång den kedjereaktion som ledde till Wien. Det var det strategiska startskottet som möjliggjorde erövringarna på Balkan och Ungern, vilka i sin tur ledde till att osmanerna kunde hota Wien 1529 och igen 1683.

Det dröjde väl ända till 1800-talet innan osmanerna rensats ut från östeuropa och Balkan och tryckts tillbaka till Konstantinopel igen?

Det är helt rätt att det tog lång tid, ända in på 1900-talet, innan det Osmanska riket var helt utdrivet från Balkan och Östeuropa. Processen var långsam och plågsam, och den osmanska närvaron krympte i olika steg.

Här är en sammanfattning av hur tillbakapressningen till det som blev Turkiet gick till:

Osmanernas tillbakadragande från Europa

1. Vändpunkten: Wien 1683

Den första stora vändpunkten kom med Slaget vid Wien 1683.

Osmanerna, ledda av storvesiren Kara Mustafa Pasha, belägrade Wien för andra gången, men slogs tillbaka av en kristen koalition, ledd av den polske kungen Johan III Sobieski.
Detta var inte bara ett nederlag, utan det bröt den osmanska myten om oövervinnelighet. Det följdes av Stora turkiska kriget (1683–1699), där Habsburgarna och deras allierade erövrade stora delar av Ungern.
Karlovyč-freden 1699 tvingade osmanerna att avträda nästan hela Ungern till Österrike – ett enormt steg bakåt.

Prins Eugen av Savojen, österrikisk överste under stora turkiska kriget.

2. Nationella uppror och stormaktsrivalitet (1800-talet)

Det var under 1800-talet som utdrivningen tog riktig fart, drivet av två faktorer:

A. Uppvaknande nationalism

De kristna folken på Balkan, inspirerade av upplysningen och revolutionerna i Västeuropa, började kämpa för självständighet.

Greklands självständighet (1821–1829): Detta var ett tidigt och viktigt steg. Med stöd från Storbritannien, Frankrike och Ryssland tvingades osmanerna att erkänna ett självständigt Grekland.
Serbien, Rumänien och Bulgarien: Dessa regioner fick gradvis autonomi och sedan full självständighet efter krig mot Ryssland och Osmanska riket.

B. Rysslands expansion

Ryssland såg sig som beskyddare av alla slaviska och ortodoxa folk och förde upprepade krig mot det Osmanska riket. Ryssen pressade konstant söderut för att få tillgång till Medelhavet via Bosporen och Dardanellerna.

Rysk-turkiska kriget 1877–1878 ledde till att Rumänien, Serbien och Montenegro blev helt oberoende och att Bulgarien blev ett autonomt furstendöme (och senare helt självständigt).

3. Slutsteget: Balkankrigen (1912–1913)

Det definitiva slutet för den osmanska makten på det europeiska fastlandet kom i början av 1900-talet.

Balkankrigen (1912–1913) var de sista spiken i kistan. De nyetablerade kristna staterna (Grekland, Serbien, Bulgarien och Montenegro) allierade sig och drev ut de osmanska trupperna från nästan alla deras återstående europeiska territorier.

Efter Balkankrigen reducerades det Osmanska riket på den europeiska sidan (Thrakien) i praktiken till enbart staden Konstantinopel och dess omedelbara omgivning.

Sammanfattning

Man kan alltså säga att:

1699 markerar när Ungern förlorades.
1800-talet markerar när de första balkanstaterna fick självständighet.
1913 markerar när nästan hela Östeuropa och Balkan var rensat från osmansk kontroll, och riket var tillbakapressat till just det område där Istanbul (Konstantinopel) ligger.

Det Osmanska riket gick slutligen under i och med första världskriget, vilket ledde till etableringen av den moderna staten Turkiet 1922–1923.