Skagerrakslaget (känt som slaget vid Jylland på engelska, tyska och i internationella sammanhang) utkämpades mellan den brittiska Grand Fleet och den tyska Högsjöflottan den 31 maj till 1 juni 1916. Det var första världskrigets största sjöslag och det enda fullskaliga mötet mellan slagskepp under hela kriget.

Här är en sammanfattning:

Syfte och strategi:

• Tyskland (amiral Reinhard Scheer): Målet var att locka ut och isolera en mindre del av den brittiska flottan (särskilt viceamiral David Beattys slagkryssarskvadron) och förinta den, för att därigenom jämna ut styrkeförhållandet i Nordsjön.
• Storbritannien (amiral John Jellicoe): Målet var att upprätthålla blockaden av Tyskland och, om möjligt, engagera och förinta den tyska flottan i en avgörande drabbning.

Slagets förlopp:

Slaget utvecklades i tre huvudfaser:

1. Slagkryssarstriden (eftermiddagen): Beattys brittiska slagkryssare mötte de tyska slagkryssarna under viceamiral Franz Hipper. Tyskarna visade sig ha bättre ammunitionshantering och pansarskydd; britterna förlorade snabbt tre slagkryssare (Indefatigable, Queen Mary och Invincible), vilka exploderade katastrofalt efter att ha träffats i sina magasin.
2. Striden mellan huvudflottorna (kvällen): När hela den brittiska Grand Fleet anlände, fann sig den tyska flottan i en underlägsen position, ”korsande T:et” (crossing the T) mot britterna, vilket innebar att britterna kunde skjuta med alla sina kanoner medan tyskarna bara kunde använda sina främre. Scheer genomförde två riskfyllda men framgångsrika ”vändningar bort” (Gefechtskehrtwendung) och en kontring med sina torpedbåtar för att bryta kontakten.
3. Nattstriderna och reträtten: Under natten lyckades den tyska flottan, trots farliga närstrider med brittiska lätta styrkor, undkomma den brittiska huvudstyrkan och nå sina hamnar.

Resultat och konsekvenser:

• Taktisk seger (Tyskland): Tyskarna sänkte fler och större fartyg och led färre förluster i manskap och tonnage. Storbritannien förlorade 14 fartyg (inklusive 3 slagkryssare) och över 6 000 man, medan Tyskland förlorade 11 fartyg (inklusive 1 slagskepp och 1 slagkryssare) och drygt 2 500 man.
• Strategisk seger (Storbritannien): Trots de taktiska förlusterna uppnådde britterna sitt strategiska mål. Den tyska Högsjöflottan vågade sig aldrig mer ut för en fullskalig konfrontation under resten av kriget. Den brittiska blockaden upprätthölls, vilket i längden bidrog starkt till Tysklands ekonomiska kollaps och nederlag.

Slaget bekräftade Royal Navys överlägsenhet till havs och visade att slagskeppens era snart skulle ersättas av ubåtskrigföring som Tysklands huvudsakliga medel i sjökriget.

Bland de omkomna fanns amiralen Hood.