Det fjärde korståget var planerat att via Egypten nå Jerusalem och återerövra staden från muslimerna.
Och jag ska dirket skriva att påven Innocentius 3 (eg. Lotario dei Conti di segni (1160-1216) fördömde dessa aktioner fast han hade kallat till det fjärde korstget. Han bannlyste alla deltagarna i korståget.
Det fjärde korståget utgick från Venedig för att sjövägen nå Egypten. Med stopp i bl.a Konstantinopel. 200 trupptransportskepp, 120 proviant skepp och 50 krigsfartyg enligt de Villehardouin.
Istället slutade det med plundring och förstörelse av Konstantinopel. 13 april 1204. Anledningen var att kejsaren Isaac 2 Angelos lovat att betala 32 000 mark silver i lön till de ca 35 000 deltagarna (4500 riddare 20 000 man fotfolk och 9000 väpnare enligt Geoffroi de Villehardouin markis av Champagne ) i korståget som leddes av den venetianske dogen Enrico Dandolo som vid tidpunkten var 92 år gammal och blind!.
Detta som ersättning för att korstågsriddarna skulle hjälpa hans son Alexios till tronen istället för hans svekfulle bror, också med namnet Alexios 3 som avsatt och bländat sin egen bror.
Detta företag lyckades Dandolo med men då visade det sig att Isaac Angelos löften saknade täckning.
Denne saknade befolkningens stöd för att betala ut pengarna till korstågsriddarna. Hans son den nye kejsar Alexios 4 mördades och folket utnämnde Alexios 5 mourtzouflos till kejsare. Namnet syftar på hans sammanväxta ögonbryn).
Detta kunde inte de västerländska inkräktarna acceptera. De svarade med att storma och plundra staden.
Senatorn och ögonvittnet Niketas Coniates beskriver med fasa hur korsfararna ”släpade ut ben av de store kejsarna, lämnade dem åt gatan, och plundrade deras gravar som om de vore grottor fyllda av skatter.” Detta öde drabbade bl.a Justinianus(hagia Sophias byggherre), Heraklios och Nikeforos Fokas samt Konstantin den store.
Korsfararnas plundring av Konstantinopel i april 1204 är nog den största materiella katastrof som drabbat det antika kulturarvet.
Konstantinopel hade aldrig plundrats och var fullt av konst och litteratur. Enligt senatorn Niketas stals draperiet framför altaret i hagia Sophia ett sidenbroderi med 500 000 pärlor liksom kyrkans bronsdörrar (utom en).
Alla antika bronsstatyer inne i staden rönte samma öde: en varginna med Romulus och Remus, en ryttarstaty av Bellerofon på Pegasus, en kolossal staty av Herakles, en annan av Hera, en bild av den sköna Helena, en bild av den sköna Helena, ett monument med en åsnedrivare med en åsna uppsatt av Augustus till minne av segern vid Actium gick all världens väg.
De fyra bronshästarna från Hippodromen släpades osmälta till Venedig där de än idag finns på Markuskyrkans tak.
De antika bronshästarna i markuskyrkan
Enrico Dandolo hade varit venetiansk emissarie i Konstantinopel på 1170- talet då det utbröt våldsamheter mot de i staden boende latinarna. Det sägs att Dandolo då blev bländad och att 40 000 s.k. ’latinare’ (mest venetianare och genuensare) dödades. Allt på befallning av kejsar Manuel Komnenos.
Anledningen till detta hat var att Venedig mot löfte om att kostnadsfritt få bedriva handel i Konstantinopel hade bistått med trupper i kriget mot korsfararstater (som bildats på gammal östromersk mark i Syrien och Armenien i kölvattnet av det första korståget1099 och inte överlämnats till kejsaren enligt avtal) samt mot seldjukturkar som år 1071 i grund besegrat den östromerska armén vid staden Manzikert i Armenien. Detta medförde förlusten av större delen av mindre Asien.
Dessa privilegier irriterade bysantinarna som kände sig diskriminerade i egen stad.
Hans hat mot denne och mot det bysantinske överhuvudet var därför starkt.
Det kan förklara men inte försvara hans agerande i staden.
Självklart, här är en mer detaljerad biografi om Tiberius:
Tiberius föddes den 16 november 42 f.Kr. i Rom som son till Tiberius Claudius Nero och Livia Drusilla. Hans mor var tidigare gift med en annan man, och när hon gifte sig med Augustus, blev Tiberius styvson till den blivande kejsaren. Han fick en gedigen utbildning och utbildades i retorik, filosofi och militär strategi.
Tiberius gjorde tidigt karriär inom armén och deltog i flera kampanjer, inklusive de mot gallerna och germanerna. Han säkerställde sig ett rykte som en beundrad och effektiv befälhavare. Vid 20 års ålder blev han en av Augustus närmaste rådgivare och blev utnämnd till konsul vid 31 f.Kr.
Trots sin framgång lämnade Tiberius politiken efter att ha blivit avundsjuk på den makt som hans adoptivbror, Agrippa, hade i Augustus hov. Han drog sig tillbaka till ön Rhodos och stannade där i nästan sju år innan han kallades tillbaka till Rom 2 e.Kr.
Efter Augustus död 14 e.Kr. blev Tiberius den andra kejsaren av Rom, och hans tid som härskare inleddes med en del löften om att upprätthålla freden och stabiliteten i imperiet. Men hans styre blev snart komplex och mörkt. För att säkerställa makten började han beordra utrensningar av potentiella fiender och övervakade en period av stark övervakning och misstänksamhet.
År 26 e.Kr. valde Tiberius att dra sig tillbaka till Capri, där han levde ett liv av avskildhet, vilket ledde till rykten om dekadens och tyranni. Flera av hans åtgärder under denna tid, inklusive avslöjandet av en hemlig lista över förrädare, gjorde att hans styre blev allt mer föraktat.
Trots växande missnöje och intriger inom Rom, fortsatte Tiberius att leda riket med en stark hand fram till sin död den 16 mars 37 e.Kr. Han efterlämnade en komplex och torned bild av sin regeringstid. Efter hans död blev han efterträdd av sin adoptivson Caligula, som skulle förändra stil och ton i styret av det romerska imperiet. Tiberius anses av vissa som en duktig administratör och strateg, medan andra ser honom som en tyrann som lät paranoia styra sina beslut.
Orion är en väldig jägare och halvgud i grekiska mytologin medan Alnitak och de övriga namnen på stjärnorna i bältet är arabiska. Babylonierna och sedan araberna var ledande astronomer på medeltiden.
Om Orion kan man läsa att han var en så fruktansvärd jägare att han höll på att utrota alla djuren varför Zeus på begäran av jaktgudinnam Diana placerade honom på himavalvet som en stjärnbild.
Där kan han jaga fram på vinternätterna med sin pilbåge utan att göra skada.
Nu finns nya bilder på dessa stjärnor från webb-teleskopet.
År 1000 stod Bysantinska riket fortfarande starkt, under den makedoniska dynastin. Riket kontrollerade stora delar av östra Medelhavet, Balkan och Mindre Asien. Den bysantinska kulturen och ortodoxa kristendomen blomstrade.
Perioden av nedgång (1025-1081): Efter kejsar Basileios II:s död inleddes en period av intern instabilitet och yttre hot. Svaga kejsare och maktkamper inom aristokratin försvagade centralmakten. Samtidigt ökade hoten från nya fiender:
Normanderna erövrade södra Italien, som tidigare varit bysantinskt.
Seljukturkarna besegrade bysantinarna i slaget vid Manzikert 1071, vilket ledde till förlusten av stora delar av Mindre Asien, rikets viktigaste rekryterings- och jordbruksområde. Detta var ett katastrofalt slag som markerade en vändpunkt.
Komnenosdynastin och en tillfällig återhämtning (1081-1185): Under Komnenoskejsarna (Alexios I, Johannes II och Manuel I) upplevde riket en viss återhämtning. De lyckades stoppa normandernas expansion på Balkan och återta delar av Mindre Asien. De sökte också allianser med västliga korsfararstater, vilket dock skulle få komplexa följder. Den bysantinska armén reformerades och ekonomin stabiliserades något. Denna period präglades också av ett ökat kulturellt utbyte med Vesteuropa.
Perioden av sönderfall och latinska kejsardömet (1185-1261): Efter Komnenosdynastin följde en ny period av svagare kejsare och intern splittring. Det fjärde korståget 1204 ledde till den fruktansvärda plundringen av Konstantinopel och upprättandet av det latinska kejsardömet. Bysantinska adelsmän grundade flera mindre grekiska riken i exil, bland annat Nicaea, Epirus och Trebizond.
Återupprättelsen och fortsatt nedgång (1261-1453): År 1261 lyckades det bysantinska riket under ledning av kejsardömet Nicaea återta Konstantinopel. Det återupprättade riket var dock betydligt försvagat och mindre än tidigare. Det fortsatte att kämpa mot yttre hot, främst från osmanerna, serberna och bulgarerna. Interna stridigheter och ekonomiska problem försvagade riket ytterligare.
Under 1300-talet fortsatte osmanerna sin framryckning i Mindre Asien och på Balkan, och Bysantinska riket reducerades gradvis till en liten enklav kring Konstantinopel. Man vädjade om hjälp från Västeuropa, men hjälpen kom sällan och var otillräcklig på grund av religiösa schismer och interna konflikter i väst.
Konstantinopels fall (1453): Den 29 maj 1453 belägrades och erövrades Konstantinopel av den osmanske sultanen Mehmet II. Den sista bysantinske kejsaren, Konstantin XI Palaiologos, dog i striderna. Konstantinopels fall markerade slutet på det Bysantinska riket och innebar en viktig vändpunkt i historien, med stora politiska och kulturella följder för både Öst- och Västeuropa.
Sammanfattningsvis var perioden från 1000 till 1453 en tid av gradvis nedgång för Bysantinska riket, präglad av interna stridigheter, förluster av territorium till nya fiender, en kortare period av återhämtning under Komnenos, följt av sönderfall och slutligen rikets fall med Konstantinopels erövring av osmanerna.
Låt oss dyka in i den fascinerande och omvälvande perioden i Västeuropas historia mellan det västromerska rikets fall år 476 e.Kr. och millennieskiftet omkring år 1000 e.Kr. Denna epok, ofta kallad den tidiga medeltiden eller den mörka medeltiden (även om det senare begreppet är missvisande), präglades av politisk fragmentering, migrationer, religiös omvandling och gradvis kulturell och ekonomisk återhämtning.
Det Västromerska Rikets Fall och Dess Omedelbara Följder (476-ca 600 e.Kr.)
År 476 e.Kr. avsattes den siste västromerske kejsaren, Romulus Augustulus, av den germanske hövdingen Odovakar. Denna händelse markerade formellt slutet på det västromerska riket, även om dess sönderfall hade pågått under en längre tid. Konsekvenserna var mångfacetterade:
Politisk Fragmentering: Det enade romerska styret ersattes av en rad germanska kungadömen som etablerades på det forna romerska territoriet. Exempel inkluderar frankernas rike i Gallien, visigoternas rike på Iberiska halvön, ostrogoternas rike i Italien och angler och saxare i Britannien. Dessa riken var ofta instabila och präglades av interna strider och konflikter med grannar.
Migrationer och Invasioner: Folkvandringstiden fortsatte, med olika germanska stammar som rörde sig och etablerade sig i Västeuropa. Senare vågor av migrationer och invasioner, såsom langobardernas ankomst till Italien och angler, saxare och juters bosättning i Britannien, bidrog ytterligare till den politiska och etniska komplexiteten.
Ekonomisk Nedgång: Det romerska rikets komplexa ekonomiska system bröt samman. Handel minskade, städer krympte och jordbruket blev den dominerande näringen. Infrastruktur som vägar och akvedukter förföll.
Kulturell Kontinuitet och Transformation: Trots den politiska turbulensen överlevde vissa aspekter av romersk kultur och administration, särskilt inom den tidiga katolska kyrkan. Latin fortsatte att vara kyrkans och lärdomens språk. Samtidigt skedde en sammansmältning av romerska och germanska traditioner, vilket lade grunden för den framtida medeltida kulturen.
Kyrkans Roll: Den katolska kyrkan framträdde som en viktig stabiliserande kraft i denna kaotiska tid. Biskopar tog ofta på sig administrativa och ledande roller i sina städer. Klosterväsendet blomstrade och kloster blev centra för lärdom, skriftbevarande och jordbruksteknik. Munkar som Benedictus av Nursia spelade en avgörande roll i att forma det västerländska klosterlivet.
Frankernas Uppgång och Karolingiska Renässansen (ca 600-900 e.Kr.)
Under 600-talet framträdde frankerna som den dominerande makten i Västeuropa. Under merovingiska kungar expanderade deras rike gradvis. På 700-talet tog karolingerna, med starka ledare som Karl Martell, över makten.
Karl Martell och Slaget vid Poitiers (732 e.Kr.): Karl Martells seger över muslimska styrkor vid Poitiers anses vara en viktig händelse som stoppade den muslimska expansionen norrut från Iberiska halvön och bidrog till att definiera det framtida Västeuropa.
Karl den Store (Charlemagne) och det Karolingiska Riket: Karl den Store (ca 742-814 e.Kr.) var en av de mest betydelsefulla härskarna under denna period. Genom militära erövringar enade han stora delar av Västeuropa, inklusive Frankrike, Tyskland, norra Italien och delar av Spanien. Han kröntes till romersk kejsare av påven år 800 e.Kr., vilket symboliskt återupplivade det västromerska kejsardömet i väst och förstärkte banden mellan den sekulära och den religiösa makten.
Karolingiska Renässansen: Karl den Stores styre kännetecknades av en period av kulturell och intellektuell återfödelse, känd som den karolingiska renässansen. Han främjade utbildning, bevarandet av klassiska texter, standardisering av skrift (den karolingiska minuskeln) och en blomstring av konst och arkitektur. Hovet i Aachen blev ett centrum för lärdom och kultur.
Rikets Delning: Efter Karl den Stores död försvagades riket under hans efterträdare. Genom fördraget i Verdun år 843 delades det karolingiska riket mellan hans tre sonsöner, vilket lade grunden för de framtida kungarikena Frankrike, Tyskland och Italien.
Ytterligare Invasioner och Konsolidering (ca 900-1000 e.Kr.)
Efter det karolingiska rikets fall utsattes Västeuropa för nya vågor av invasioner och interna strider. Samtidigt påbörjades en process av politisk konsolidering i olika regioner.
Vikingatiden: Från slutet av 700-talet och under 900-talet genomförde vikingar från Skandinavien omfattande räder, plundringar och bosättningar längs kuster och floder i Västeuropa. De etablerade sig i England (Danelagen), Normandie i Frankrike och påverkade Irland och andra områden. Även om de var en källa till stor oro, bidrog de också till handel och kulturellt utbyte.
Magyarernas Invasioner: Från öster invaderade magyarerna (ungrarna) Centraleuropa och genomförde räder in i Tyskland, Frankrike och Italien under 900-talet. Deras hot upphörde i och med deras nederlag vid Lechfeld år 955 och deras efterföljande kristnande och etablering av ett eget kungarike.
Saracenernas Aktivitet: Muslimska styrkor, ofta kallade saracener, kontrollerade delar av södra Italien och Sicilien under denna period och genomförde räder längs kusten i Medelhavet.
Feodalismens Framväxt: I avsaknad av ett starkt centralstyre utvecklades feodalismen som ett sätt att organisera samhället och militären. Kungar och adelsmän gav land (län) till vasaller i utbyte mot militär tjänst och lojalitet. Detta system präglade den politiska och sociala strukturen i Västeuropa under de kommande århundradena.
Kungarikens Konsolidering: Trots de yttre hoten och den interna fragmenteringen började starkare kungadömen att formas i olika delar av Västeuropa. I England enades de olika kungarikena under Wessex-kungarna. I Tyskland etablerades det tysk-romerska riket under den saxiska dynastin. I Frankrike kämpade de karolingiska kungarna för att behålla makten mot starka regionala hertigar och grevar.
Religiös och Kulturell Utveckling
Kristendomens Fortsatta Utbredning: Kristendomen fortsatte att spridas i Västeuropa, bland annat genom mission bland de germanska folken och senare bland vikingarna och slaverna. Kyrkan spelade en central roll i samhället och kulturen.
Klosterlivets Betydelse: Klostren fortsatte att vara viktiga centra för lärdom, andlighet, jordbruk och teknologisk utveckling. De bevarade antikens kunskap genom att kopiera handskrifter och utvecklade nya jordbrukstekniker.
Konst och Arkitektur: Konsten under denna period var ofta starkt influerad av religiösa motiv. Den karolingiska renässansen såg en återupplivning av romerska stilar, medan den senare delen av perioden präglades av den ottonska konsten i Tyskland och framväxten av den romanska stilen.
Slutsats
Perioden mellan 476 e.Kr. och 1000 e.Kr. var en dynamisk och omvälvande tid i Västeuropas historia. Från det västromerska rikets fall och den initiala politiska fragmenteringen, genom frankernas uppgång och den karolingiska renässansen, till de nya invasionerna och den gradvisa konsolideringen av kungadömen och framväxten av feodalismen, lades grunden för det medeltida Europa. Trots utmaningar som krig, invasioner och ekonomisk nedgång, överlevde och transformerades kulturen, och den kristna kyrkan framträdde som en central och sammanhållande kraft. Vid millennieskiftet stod Västeuropa redo för nya utmaningar och möjligheter under den högmedeltida perioden.
How to draw Exceldiagrams
Miniräknare/calculator
Kristians Kunskapsbank 
