År 1000 stod Bysantinska riket fortfarande starkt, under den makedoniska dynastin. Riket kontrollerade stora delar av östra Medelhavet, Balkan och Mindre Asien. Den bysantinska kulturen och ortodoxa kristendomen blomstrade.
Perioden av nedgång (1025-1081): Efter kejsar Basileios II:s död inleddes en period av intern instabilitet och yttre hot. Svaga kejsare och maktkamper inom aristokratin försvagade centralmakten. Samtidigt ökade hoten från nya fiender:
Normanderna erövrade södra Italien, som tidigare varit bysantinskt.
Seljukturkarna besegrade bysantinarna i slaget vid Manzikert 1071, vilket ledde till förlusten av stora delar av Mindre Asien, rikets viktigaste rekryterings- och jordbruksområde. Detta var ett katastrofalt slag som markerade en vändpunkt.
Komnenosdynastin och en tillfällig återhämtning (1081-1185): Under Komnenoskejsarna (Alexios I, Johannes II och Manuel I) upplevde riket en viss återhämtning. De lyckades stoppa normandernas expansion på Balkan och återta delar av Mindre Asien. De sökte också allianser med västliga korsfararstater, vilket dock skulle få komplexa följder. Den bysantinska armén reformerades och ekonomin stabiliserades något. Denna period präglades också av ett ökat kulturellt utbyte med Vesteuropa.
Perioden av sönderfall och latinska kejsardömet (1185-1261): Efter Komnenosdynastin följde en ny period av svagare kejsare och intern splittring. Det fjärde korståget 1204 ledde till den fruktansvärda plundringen av Konstantinopel och upprättandet av det latinska kejsardömet. Bysantinska adelsmän grundade flera mindre grekiska riken i exil, bland annat Nicaea, Epirus och Trebizond.
Återupprättelsen och fortsatt nedgång (1261-1453): År 1261 lyckades det bysantinska riket under ledning av kejsardömet Nicaea återta Konstantinopel. Det återupprättade riket var dock betydligt försvagat och mindre än tidigare. Det fortsatte att kämpa mot yttre hot, främst från osmanerna, serberna och bulgarerna. Interna stridigheter och ekonomiska problem försvagade riket ytterligare.
Under 1300-talet fortsatte osmanerna sin framryckning i Mindre Asien och på Balkan, och Bysantinska riket reducerades gradvis till en liten enklav kring Konstantinopel. Man vädjade om hjälp från Västeuropa, men hjälpen kom sällan och var otillräcklig på grund av religiösa schismer och interna konflikter i väst.
Konstantinopels fall (1453): Den 29 maj 1453 belägrades och erövrades Konstantinopel av den osmanske sultanen Mehmet II. Den sista bysantinske kejsaren, Konstantin XI Palaiologos, dog i striderna. Konstantinopels fall markerade slutet på det Bysantinska riket och innebar en viktig vändpunkt i historien, med stora politiska och kulturella följder för både Öst- och Västeuropa.
Sammanfattningsvis var perioden från 1000 till 1453 en tid av gradvis nedgång för Bysantinska riket, präglad av interna stridigheter, förluster av territorium till nya fiender, en kortare period av återhämtning under Komnenos, följt av sönderfall och slutligen rikets fall med Konstantinopels erövring av osmanerna.
Låt oss dyka in i den fascinerande och omvälvande perioden i Västeuropas historia mellan det västromerska rikets fall år 476 e.Kr. och millennieskiftet omkring år 1000 e.Kr. Denna epok, ofta kallad den tidiga medeltiden eller den mörka medeltiden (även om det senare begreppet är missvisande), präglades av politisk fragmentering, migrationer, religiös omvandling och gradvis kulturell och ekonomisk återhämtning.
Det Västromerska Rikets Fall och Dess Omedelbara Följder (476-ca 600 e.Kr.)
År 476 e.Kr. avsattes den siste västromerske kejsaren, Romulus Augustulus, av den germanske hövdingen Odovakar. Denna händelse markerade formellt slutet på det västromerska riket, även om dess sönderfall hade pågått under en längre tid. Konsekvenserna var mångfacetterade:
Politisk Fragmentering: Det enade romerska styret ersattes av en rad germanska kungadömen som etablerades på det forna romerska territoriet. Exempel inkluderar frankernas rike i Gallien, visigoternas rike på Iberiska halvön, ostrogoternas rike i Italien och angler och saxare i Britannien. Dessa riken var ofta instabila och präglades av interna strider och konflikter med grannar.
Migrationer och Invasioner: Folkvandringstiden fortsatte, med olika germanska stammar som rörde sig och etablerade sig i Västeuropa. Senare vågor av migrationer och invasioner, såsom langobardernas ankomst till Italien och angler, saxare och juters bosättning i Britannien, bidrog ytterligare till den politiska och etniska komplexiteten.
Ekonomisk Nedgång: Det romerska rikets komplexa ekonomiska system bröt samman. Handel minskade, städer krympte och jordbruket blev den dominerande näringen. Infrastruktur som vägar och akvedukter förföll.
Kulturell Kontinuitet och Transformation: Trots den politiska turbulensen överlevde vissa aspekter av romersk kultur och administration, särskilt inom den tidiga katolska kyrkan. Latin fortsatte att vara kyrkans och lärdomens språk. Samtidigt skedde en sammansmältning av romerska och germanska traditioner, vilket lade grunden för den framtida medeltida kulturen.
Kyrkans Roll: Den katolska kyrkan framträdde som en viktig stabiliserande kraft i denna kaotiska tid. Biskopar tog ofta på sig administrativa och ledande roller i sina städer. Klosterväsendet blomstrade och kloster blev centra för lärdom, skriftbevarande och jordbruksteknik. Munkar som Benedictus av Nursia spelade en avgörande roll i att forma det västerländska klosterlivet.
Frankernas Uppgång och Karolingiska Renässansen (ca 600-900 e.Kr.)
Under 600-talet framträdde frankerna som den dominerande makten i Västeuropa. Under merovingiska kungar expanderade deras rike gradvis. På 700-talet tog karolingerna, med starka ledare som Karl Martell, över makten.
Karl Martell och Slaget vid Poitiers (732 e.Kr.): Karl Martells seger över muslimska styrkor vid Poitiers anses vara en viktig händelse som stoppade den muslimska expansionen norrut från Iberiska halvön och bidrog till att definiera det framtida Västeuropa.
Karl den Store (Charlemagne) och det Karolingiska Riket: Karl den Store (ca 742-814 e.Kr.) var en av de mest betydelsefulla härskarna under denna period. Genom militära erövringar enade han stora delar av Västeuropa, inklusive Frankrike, Tyskland, norra Italien och delar av Spanien. Han kröntes till romersk kejsare av påven år 800 e.Kr., vilket symboliskt återupplivade det västromerska kejsardömet i väst och förstärkte banden mellan den sekulära och den religiösa makten.
Karolingiska Renässansen: Karl den Stores styre kännetecknades av en period av kulturell och intellektuell återfödelse, känd som den karolingiska renässansen. Han främjade utbildning, bevarandet av klassiska texter, standardisering av skrift (den karolingiska minuskeln) och en blomstring av konst och arkitektur. Hovet i Aachen blev ett centrum för lärdom och kultur.
Rikets Delning: Efter Karl den Stores död försvagades riket under hans efterträdare. Genom fördraget i Verdun år 843 delades det karolingiska riket mellan hans tre sonsöner, vilket lade grunden för de framtida kungarikena Frankrike, Tyskland och Italien.
Ytterligare Invasioner och Konsolidering (ca 900-1000 e.Kr.)
Efter det karolingiska rikets fall utsattes Västeuropa för nya vågor av invasioner och interna strider. Samtidigt påbörjades en process av politisk konsolidering i olika regioner.
Vikingatiden: Från slutet av 700-talet och under 900-talet genomförde vikingar från Skandinavien omfattande räder, plundringar och bosättningar längs kuster och floder i Västeuropa. De etablerade sig i England (Danelagen), Normandie i Frankrike och påverkade Irland och andra områden. Även om de var en källa till stor oro, bidrog de också till handel och kulturellt utbyte.
Magyarernas Invasioner: Från öster invaderade magyarerna (ungrarna) Centraleuropa och genomförde räder in i Tyskland, Frankrike och Italien under 900-talet. Deras hot upphörde i och med deras nederlag vid Lechfeld år 955 och deras efterföljande kristnande och etablering av ett eget kungarike.
Saracenernas Aktivitet: Muslimska styrkor, ofta kallade saracener, kontrollerade delar av södra Italien och Sicilien under denna period och genomförde räder längs kusten i Medelhavet.
Feodalismens Framväxt: I avsaknad av ett starkt centralstyre utvecklades feodalismen som ett sätt att organisera samhället och militären. Kungar och adelsmän gav land (län) till vasaller i utbyte mot militär tjänst och lojalitet. Detta system präglade den politiska och sociala strukturen i Västeuropa under de kommande århundradena.
Kungarikens Konsolidering: Trots de yttre hoten och den interna fragmenteringen började starkare kungadömen att formas i olika delar av Västeuropa. I England enades de olika kungarikena under Wessex-kungarna. I Tyskland etablerades det tysk-romerska riket under den saxiska dynastin. I Frankrike kämpade de karolingiska kungarna för att behålla makten mot starka regionala hertigar och grevar.
Religiös och Kulturell Utveckling
Kristendomens Fortsatta Utbredning: Kristendomen fortsatte att spridas i Västeuropa, bland annat genom mission bland de germanska folken och senare bland vikingarna och slaverna. Kyrkan spelade en central roll i samhället och kulturen.
Klosterlivets Betydelse: Klostren fortsatte att vara viktiga centra för lärdom, andlighet, jordbruk och teknologisk utveckling. De bevarade antikens kunskap genom att kopiera handskrifter och utvecklade nya jordbrukstekniker.
Konst och Arkitektur: Konsten under denna period var ofta starkt influerad av religiösa motiv. Den karolingiska renässansen såg en återupplivning av romerska stilar, medan den senare delen av perioden präglades av den ottonska konsten i Tyskland och framväxten av den romanska stilen.
Slutsats
Perioden mellan 476 e.Kr. och 1000 e.Kr. var en dynamisk och omvälvande tid i Västeuropas historia. Från det västromerska rikets fall och den initiala politiska fragmenteringen, genom frankernas uppgång och den karolingiska renässansen, till de nya invasionerna och den gradvisa konsolideringen av kungadömen och framväxten av feodalismen, lades grunden för det medeltida Europa. Trots utmaningar som krig, invasioner och ekonomisk nedgång, överlevde och transformerades kulturen, och den kristna kyrkan framträdde som en central och sammanhållande kraft. Vid millennieskiftet stod Västeuropa redo för nya utmaningar och möjligheter under den högmedeltida perioden.
Östrom, eller det Bysantinska riket, var den romerska statens östra del som fortsatte att existera efter den västra delens fall år 476. Här är en sammanfattning av dess historia mellan 476 och 1000:
476-500: Östrom under tidigt medeltiden
Fall av Västrom: År 476 avsattes den siste romerska kejsaren i väster, Romulus Augustulus, vilket markerade slutet på Västrom. Östrom fortsatte som Romarrikets arvtagare under kejsar Zeno.
Religiös splittring: Den religiösa konflikten mellan kristna och arianer, samt mellan ortodoxa och monofysiter, präglade denna period.
500-600: Stabilisering och expansion
Kejsar Justinianus I (527-565): En av de mest kända kejsarna, som försökte återföra det romerska imperiet till sin forna glans. Han initierade omfattande lagreformer (Corpus Juris Civilis) och byggde Hagia Sofia i Konstantinopel.
Krig mot perserna: Riket kämpade mot det sassanska Persien, vilket ledde till ekonomiska påfrestningar.
600-700: Kris och motgångar
Arabisk expansion: Den islamiska expansionen på 600-talet utgjorde en betydande hot mot Östrom. Slaget vid Yarmouk 636 resulterade i stora territoriala förluster, inklusive Syrien och Palestina.
Religiösa strider: Inre strider, såsom ikonoklasm (motstånd mot ikoner) under kejsar Leo III, splittrade imperiet ytterligare.
Ja, kejsar Leo III (regerade 717-741) spelade en mycket viktig roll i Östroms historia, särskilt i samband med den arabiska expansionen och de interna förändringarna inom riket. Här är några av de mest betydelsefulla aspekterna av hans regeringstid: 1. Försvar mot arabiska invasioner Belägringen av Konstantinopel (717-718): Leo III blev känd för sin försvarsstrategi under den arabiska belägringen av Konstantinopel. Han ledde effektivt försvaret av staden och använde innovativa strategier, inklusive användningen av ”fyr” (en tidig form av brandvapen), vilket bidrog till att avvärja den arabiska offensiven. Belägringen misslyckades, vilket var en stor seger för Bysantinerna och en viktig vändpunkt i den arabiska expansionen. 2. Reform av det militära systemet Temasystemet: Leo III introducerade temata (militära distrikt) som en del av sin militärreform, vilket innebar att lokala militärledare fick ansvar för att försvara sina territorier och organisera soldater. Detta system stärkte rikets militära kapacitet och gjorde det möjligt att mobilisera resurser mer effektivt. 3. Religionspolitik och ikonoklasm Ikonoklasm: Leo III initierade en kontroversiell politik känd som ikonoklasm, som innebar förbud mot bruket av ikoner i den bysantinska kyrkan. Detta ledde till djupa religiösa och politiska strider inom imperiet, eftersom många i befolkningen och inom kyrkan motsatte sig denna politik. Iconoclasm skulle komma att präga Bysantinska riket under flera kommande århundraden. 4. Stabilisering av rikets gränser Återerövring och stabilisering: Leo III:s regering bidrog till att stabilisera Östrom fysiskt och politiskt genom att återvinna kontrollen över delar av förlorade territorier. Hans handlingar bidrog till att säkerställa rikets överlevnad, särskilt efter de initiala motgångarna från den arabiska invasionen. 5. Ekonomisk och administrativ reform Förvaltning: Leo genomförde även administrativa reformer som förbättrade statens effektivitet och kunde bidra till att återställa den ekonomiska stabiliteten efter de påfrestningar som orsakats av krigen och belägringarna. Sammanfattning Leo III spelade en avgörande roll för att stärka och bevara det Bysantinska riket under en kritisk period. Hans försvar mot den arabiska belägringen av Konstantinopel, militära reformer och hantering av interna religionella strider visar på hans betydelse som en stark ledare. Hans beslut hade långsiktiga konsekvenser för riket och bidrog till att forma Bysantinska rikets framtid under de följande århundradena.
700-800: Återhämtning
Makedonska dynastin: I slutet av 800-talet kom Makedonska dynastin till makten, vilket ledde till en kulturell och ekonomisk återuppvaknande.
Militär framgång: Östrom började återtagande territorier och stärkte sin militär, inklusive framgångar mot araberna och återerövring av områden i Anatolien.
800-900: Kulturell och religiös blomstring
Bysantinsk kultur: Under denna period upplevde Östrom en kulturell blomstring, med fokus på konst, litteratur och teologi.
Missionärsarbete: Kyrkan sände missionärer till de slaviska folken och bidrog till kristnandet av dessa områden.
900-1000: Stabilisering och maktåterhämtning
Kejsar Johannes Tzimiskes och Basileios II: Under deras styre nådde Bysantinska riket en ny höjdpunkt av makt, stabilität och territoriella vinster.
Bysantinsk diplomati: Perioden präglades av diplomatiska äktenskap och allianser som stärkte rikets ställning i Europa och Asien.
Sammanfattning
Mellan 476 och 1000 såg Östrom betydande förändringar, inklusive territoriella förlust, religiösa konflikter, kulturell återuppvaknande, och en gradvis återställning av den bysantinska makten. Östroms förmåga att anpassa sig och återhämta sig från motgångar bidrog till dess överlevnad som en av medeltidens mest inflytelserika stater.
Roms historia från Konstantin den stores död 337 e.Kr. till Odovakars övertagande av makten 476 e.Kr. präglas av betydande förändringar och turbulens. Här är en sammanfattning av den perioden:
Konstantin den store och tidig kristendom (337-361 e.Kr.): Konstantin den store, känd för att ha legaliserat kristendomen, dog 337. Efter hans död delades det romerska riket igen mellan hans söner. Kristendomen fortsatte att spridas och fick en starkare ställning, samtidigt som inre konflikter och maktkamp mellan olika kejsarlinjer blev mer framträdande.
Romarrikets delning (364 e.Kr.): Kejsar Valentinianus I delade riket i en västra och en östra del för att bättre kunna styra över de växande problemen. Den östra delen, med huvudstaden i Konstantinopel, blev mer stabil och rikare, medan den västra delen alltmer började luta sig mot problem.
Folkvandringar (4-5:e århundradet): Under denna tid inträffade stora folkvandringar av olika stammar (t.ex. goter, vandaler, normander) som attackerade och plundrade romerska territorier. Dessa stammar började tränga in i de romerska gränserna, vilket försvagade det västra riket.
Romerska kejsare och inre förfall: De västra kejsarna blev allt svagare, och korruption och maktkamp inom den romerska eliten bidrog till rikets nedgång. Många kejsare var kortlivade och maktkampen ledde till instabilitet.
Attentat och avsättningar: En serie av attentat och avsättningar drabbade kejsarna under de sista decennierna av riket, vilket ytterligare försvagade centralmakten.
Odovakars övertagande (476 e.Kr.): I 476 e.Kr. avsattes den sista romerska kejsaren i väster, Romulus Augustulus, av den germanske ledaren Odovakar. Detta betecknas ofta som slutet på Västromerska riket och en avgörande punkt för övergången till medeltiden i Europa. Odovakar utropade sig själv till kung av Italien och styrde som en de facto härskare utan att återinsätta en legitim romersk kejsare.
Denna period präglades av en kombination av kristendomens växande inflytande, inre splittringar och externa hot, vilka tillsammans bidrog till romarrikets fall i väster.
Roms historia från Othos död (ad 69) till Konstantin den stores död (337) är en period präglad av stor politisk och social omvandling, som sträcker sig från den romerska kejsartidens tidiga år till en av de mest inflytelserika imperatorerna i romersk historia.
Othos död (ad 69)
Efter kejsar Othos död inleddes en period av osäkerhet och maktkamp känd som det ”år av fyra kejsare”. Efter Othos död kom Galba, Vitellius och slutligen Vespasianus till makten. Denna period präglades av inbördeskrig och instabilitet.
Vespasianus och den Flaviska dynastin (ad 69–96)
Vespasianus, som blev kejsare 69, grundade den Flaviska dynastin. Han stabiliserade imperiet efter inbördeskrigen och initierade flera viktiga byggprojekt, inklusive Colosseum. Hans söner, Titus och Domitianus, fortsatte hans arbete, men Domitianus slutade tragiskt mördad 96. Titus belönades med en triumfbåge på Forum Romanum efter att ha slagit ner judarnas uppror i Palestina år 70 e.Kr. varvid templet förstrördes och de fördrevs från Palestina.
Nerva, Trajanus och Antoninerna (ad 96–192)
Nerva blev kejsare efter Domitianus och inledde en mer stabil och fredlig era. Han introducerade en ny form av kejsarskap, som präglades av samförstånd och mer inkluderande politik. Trajanus, som efterträdde Nerva, utvidgade imperiets territorium till sin största utsträckning och räknas som en av de bästa kejsarna. Denna tid, som ofta kallas ”de fem goda kejsarna”, präglades av fredlig utveckling, ekonomi och kulturell blomstring.
Severanska dynastin (ad 193–235)
Efter att den Flaviska dynastin föll kom den severanska dynastin. Detta var en tid av både militära framgångar och turbulens, med kejsare som Septimius Severus. Under denna tid började romerska arméer få större makt, och det blev vanligare med kejsare som kommit till makten genom militärstyrkor.
Krisperioden (ad 235–284)
Även känd som ”krisen i det tredje århundradet”, präglades denna tid av politiska intriger, ekonomiska problem och invasionshot. Många kejsare mördades, och det var svårt att upprätthålla stabilitet. Rom delades tillfälligt i olika delar av riket, och det uppstod flera kortvariga kejsardömen.
Diocletianus och tetrarkin (ad 284–305)
Diocletianus kom till makten 284 och återställde stabiliteten genom sin tetrarki, där han delade riket i fyra delar som styrdes av olika kejsare. Han genomförde också flera viktiga reformer för att motverka ekonomiska problem och stärka centralmakten.
Konstantin den store (ad 306–337)
Konstantin, som blev kejsare 306, är mest känd för att ha grundat Konstantinopel (nuvarande Istanbul) och etablerat kristendomen som en accepterad religion inom imperiet genom Ediktet i Milano (313). Hans tid präglades av en återförening av riket och en stark betoning på kristendomens roll i det romerska samhället. Han dog 337, och hans död markerade slutet på en viktig och omvälvande period i romersk historia.
Sammanfattningsvis var perioden från Othos död till Konstantin den stores död full av politiska omvälvningar, kulturell utveckling och förändringar i imperial ledarskap, vilket satte grunden för många av de strukturer som fortsatte att påverka Europa i århundraden framöver.
Roms historia mellan mordet på Julius Caesar år 44 f.Kr. och kejsar Othos död år 69 e.Kr. sträcker sig över en tumultartad period som präglades av politiska omvälvningar, civilkrig och förändringar i maktstrukturen. Här är en sammanfattning av de viktigaste händelserna under denna period:
Mordet på Julius Caesar (44 f.Kr.)
Julius Caesar, en framstående general och diktator, mördades av en grupp senatorer som fruktade hans makt och ambitioner. Attentatet ledde till en period av instabilitet och maktvakuum i Rom.
Efterdyningar av mordet (44-31 f.Kr.)
Efter Caesars död utbröt maktkamp bland olika ledare, däribland Marcus Antonius (Caesars allierade) och Octavianus (Caesars adoptivson). Inbördeskrig följde mellan de olika fraktionerna, vilket ledde till bildandet av det andra triumviratet 43 f.Kr., bestående av Octavianus, Antonius och Lepidus.
Slaget vid Actium (31 f.Kr.)
Slaget vid Actium ägde rum mellan Octavianus och Antonius, som var allierad med den egyptiska drottningen Cleopatra. Octavianus segrade, vilket ledde till att Antonius och Cleopatra begick självmord och Octavianus blev den ensamma makten i Rom.
Kejsardömet etableras (27 f.Kr.)
Octavianus fick titeln Augustus och blev den första kejsaren av Rom. Hans regeringstid markerade början på Pax Romana, en period av relativ fred och stabilitet i det romerska riket.
Tidig kejsartid (27 f.Kr. – 14 e.Kr.)
Augustus genomförde betydande reformer, inklusive administrativ och militär omstrukturering. Han förebrådde en era av kulturell blomstring.
Tiberius, Caligula och Claudius (14-54 e.Kr.)
Tiberius, Augustus efterträdare, regerade med en mer autokratisk stil. Caligula, känd för sin extravaganta och grymma styre, mördades 41 e.Kr. Claudius tog makten efter Caligulas död och expanderade det romerska riket.
Nero (54-68 e.Kr.)
Nero, Claudius styresman, är känd för sin tyranni och extravagans. Under hans regering inträffade den stora branden i Rom år 64 e.Kr., efter vilken han påstod sig återuppbygga staden med sina egna visioner. Hans styre präglades av ökande missnöje och motstånd.
Othos korta regering (69 e.Kr.)
Efter Neros död 68 e.Kr. och den följande turbulensen uppstod ”år av fyra kejsare”. Otho, som hade tagit makten efter Galba genom en kupp, regerade kortvarigt från januari till april 69 e.Kr. Han begick självmord efter att ha förlorat ett viktigt slag mot Vitelius styrkor.
Denna period präglas av en betydande transformation av Rom, från republik till kejsardöme och de därpå följande operationerna som skulle forma Roms historia under århundradena framöver.
Sammanfatta Roms historia från Sullas död till mordet på Julius Caesar.
Roms historia från Sullas död (78 f.Kr.) till mordet på Julius Caesar (44 f.Kr.) är en period av intensiv politisk oro, inbördeskrig och uppkomsten av mäktiga individer som utmanade den romerska republikens traditionella struktur. Här är en sammanfattning av de viktigaste händelserna:
Efter Sullas död:
Maktvakuum: Sullas reformer hade syftat till att stärka senatens makt, men hans avgång skapade ett maktvakuum.
Pompejus och Crassus: Två framstående generaler, Pompejus och Crassus, kom fram i förgrunden. De samarbetade för att undertrycka ett slavuppror lett av Spartacus. Spartacus var en gladiator som ursprungligen hade arbetat i gruvorna i Egypten. Han startade sitt uppror i gladiatorskolan i Capua. Mängder med slavar och gladiatorer anslöt sig till upproret då de inte hade något att förlora förutom livet. efter att ha besgrat en mindre romersk milisstyrka p 3 000 man under publius glaber växte antalet till 120 000.
Två legioner sändes ut för att besegra slavarmen men de blev istället överraskade i sömnen och dödades.
Då hämtades några krigsvana legioner hem från Gallien och ställdes under Marcus Licinius Crassus befäl. Han besegrade Spartacus i ett slag vis Salarius 71 F.Kr. och sedan krossades resterna av slavarmen av Pompejus vid Lukania. De tillfångatagna korsfästes sedan längs Via Appia. Gnaeus Pompejus var en framgångsrik general som återtog Spanien från rebellen Sertorius, rensade medelhavet från pirater, besegrade slutgiltigt Roms ärkefiende Mithridates av Pontus vid Nikopolis(Segerstad). Mithridates bad då en trogen soldat att döda honom med sitt svärd, Pompejus invaderade sedan Armenien och fick dem att avträda Syrien till. Rom. Därifrån fortsatte Pompejus till Jerusalem. Efter tre månaders belägring intog han Jerusalem och gjorde den yngre av mackabeer bröderna til kung. Han besökte templet i Jerusalem och lyfte på förlåten till det allra heligaste vilket endast översteprästen fick göra.
Sedan vände han norrut och skapade de nya romerska provinserna Bithynien, Pontus och Syrien samt bestämde gränserna för de små kungarikena Galatien, Kappadokien som blev romerska protektorat. Sedan marscherade han genom Grekland hem till Rom efter sju års fälttåg.
Konsulatet 70 f.Kr.: Pompejus och Crassus valdes till konsuler och återställde många av de befogenheter som Sulla hade tagit ifrån folkförsamlingen.
Första triumviratet:
Caesars uppgång: Julius Caesar, en ambitiös politiker, steg i graderna. Han bildade ett informellt politiskt förbund, det första triumviratet, med Pompejus och Crassus.
Caesars galliska krig: Caesar utsågs till guvernör i Gallien och genomförde en rad framgångsrika militära kampanjer som utvidgade Roms territorium och ökade hans egen makt och popularitet.
Crassus död: Crassus dog i slaget vid Carrhae 53 f.Kr., vilket upplöste triumviratet och lämnade Pompejus och Caesar som rivaler. Crassus tyckte att han saknade en triumf i klass med Caesars erövring av Gallien. Han bestämde sig därför för att söka erövra det partiska riket ungefär motsvarande gamla perserriket. Detta var en gammal rival till Rom om vilken som skulle vara den ledande makten i östra medelhavsområdet. Vid Carrhae blev hans son omringad av parterna och begick då självmord. Lite oförsiktigt gick Crassus med på att förhandla med parterna i egen person mot löfte om fri lejd. Detta visade sig vara en fälla och Crassus dödades.
Inbördeskrig och Caesars diktatur:
Konflikt med Pompejus: Pompejus, som hade allierat sig med senaten, krävde att Caesar skulle avstå från sin armé och återvända till Rom som en privatperson.
Caesars rubicon: Caesar vägrade och korsade floden Rubicon med sin armé 49 f.Kr., vilket markerade början på ett inbördeskrig.
Caesars seger: Caesar besegrade Pompejus i slaget vid Farsalos 48 f.Kr. Pompejus flydde till Egypten, där han mördades.
Caesars diktatur: Caesar återvände till Rom som den obestridda ledaren. Han genomförde en rad reformer och utnämnde sig själv till diktator på livstid.
Mordet på Caesar:
Konspiration: En grupp senatorer, ledda av Brutus och Cassius, fruktade att Caesar planerade att avskaffa republiken och utropa sig själv till kung.
Idus Martiae: Siaren Spurinna hade varnat Caesar för att en fara hotade den dagen som romarna betecknade Idus Martiae enligt den romerske historieskrivaren Suetonius. Även Caesars hustru Calpurnia hade mardrömmar och bad på morgonen sin make att inte gå till senaten. Den 15 mars 44 f.Kr. mördades Caesar av konspiratörerna i senaten. Där han befann sig för att fatta beslut om ett planerat stort fälttåg mot parterna för att hämnas Crassus död och ordna förhållandena vid romarrikets östra gräns.
Denna period markerade en kritisk övergång i Roms historia, från en republikansk styrelseform till ett imperium. Caesars död utlöste ytterligare inbördeskrig som slutligen ledde till att hans adoptivson Octavianus tog makten och etablerade det romerska kejsardömet.
How to draw Exceldiagrams
Miniräknare/calculator
Kristians Kunskapsbank 
