Det grekiska ordet filosofi betyder ”kärlek till vishet”. I sin strävan efter kunskapsysslade de grekiska filosoferna med vetandet i mycket vid mening, vilket först med Aristoteles uppdelades i olika ämnesområden.
I allt var inte grekerna originella – inom områden som astronomi och matematik grep de tillbaka på babyloniernas och egyptierna. Deras avgörande insats var att de kunde samla och vidareutveckla dessa matematiska kunskaper till sammanhängande teorier och system. Början gjordes av Pythagoras (senare hälften av 500-talet F.Kr.) och hans efterföljare. Pythagoras upptäckte att i en rätvinklig triangel summan av kvadraterna på kateterna är lika med kvadraten på hypotenusan. Härvid upptäckte han även de irrationella talen även kallade inkommensurabla storheter. Enklast exemplifierade av förhållandet mellan längden av diagonalen och sidan i en kvadrat.
Senare (ca. 300F.Kr) samlade Euklides sin tids matematiska vetande i sitt berömda arbete ‘Elementa’. Duklides arbetade med geometriska begrepp liksom Apollonius från Perga (200 F. Kr.). Den senare mest känd för sina arbeten om kägelsnitten.
Den förste som använde ett algebraiskt språk var Diofantos(200 -300 e.Kr.) som gjorde stora insatser för lösandet av indeterminerade system s.k. diofantiska ekvationer. som innehåller fler obekanta än antalet ekvationer.
Ett sökande efter rationella förklaringar till skeendet möter redan hos dejoniska naturfilosoferna på 500 -talet f.Kr.. I sina spekulationer om en urkraft eller ett urämne la de grunden till fysiken. Till deras krets höre Thales från Miletos, de förstee i västerlandet som förutsagt en solförmörkelse (585 F.Kr.).
Han antog att vattnet är en oföränderlig grund till tillvarons förändringar, medan Anaximenes (död ca. 530 F.Kr.) och herakleitos (540 – 480 f.Kr.) tillerkände luften respektive elden denna roll.
Deras samtida Anaximander föreställde sig däremot detta urämne som egenskapslöst och obegränsat.
Athenaren Anaxagoras (ca. 500 – 428 F.Kr. ) hävdade att materien är uppbyggd av oändligt många homogena grundämnen. och att alla egenskaper beror på kombinationer av dem styrda av ett världsförnuft.
Eleaterna Parmenides (540-470 F.Kr)och Zenon från Elea (490 – 430 f.Kr.) betraktade all förändring och mångfald som illusionoch antog att den sanna verkligheten är enhetlig, oföränderlig och orörlig.
Medan naturfilosofrna hävdade att det fanns ett urämne, menade Empedokles (500 430 F.Kr.) att det fanns fyra s.k. element. och Demokritos gjorde gällande att alla ämnen var sammansatta av odelbara småämnen, atomerna. Därmed föregrep han kemin.
Senare uppställde Aristarkos från Samos (320 – 240 f.Kr.) en astronomisk modell som står nära vår kopernikanska uppfattning.
Antikens störste astronom var Hipparchos (190 – 120 f.Kr.) vars teorier om himlakropparnas rörelserkom att vidarebefordras av Ptolemaios.
I Syracusa på Sicilien verkade Arkimedes (287 – 212 f.Kr.), vars på noggranna beräkningar byggda upptäckter är av stor praktisk betydelse än idag.
En rad tekniska tillämpningar av de antika grekernas fysikaliska verklighet har gått till eftervärlden i ett verk av alexandrinaren Heron (ca år 0). Där beskrivs Herons ångkula den första reaktionsturbinen.
Även biologi och medicin ägnade man intresse åt. Berömd är den av Hippokratos ( 460 – 377 f.Kr.) grundade läkarskolan på ön Kos.
Från denna utgick den kända läran om de fyra kroppsvärskorna, vilken hade nära anknytning till teorin om de fyra elementen. och anågs kunna förklara de mänskliga temperamenten, vilkas benämningar kolerisk, mwlankolisk, flegmatisk och sangvinistisk fortfarande används. Omkring 200 e.Kr. samlade Galenos tidens medicinska vetande i ett verk som användes ända in på 1600 -talet.
Diskussionen inom naturfilosofin och matematiken befordrade en skeptisk inställning. som fick sitt uttryck i sofismen. i Athen på 400 -talet f.kr..De utvecklade en argumentationsteknik som uppfordrade Platon och senare stoikerna till viktiga filosofiska inlägg.
How to draw Exceldiagrams
Miniräknare/calculator
Kristians Kunskapsbank 
